Jag träffade för en tid sedan en man som jag helt enkelt inte får bort från mitt huvud. Patetiskt, jag vet... En varm kram och komplimanger var det han gav mig men skulle så gärna gett mycket mer. Det här har satt griller i huvudet på mig. Jag älskar min man och vi har det bra ihop. Men ändå kan jag inte sluta grubbla och fundera på om det verkligen går att gå genom livet så att man bara älskar en människa. Eller kommer det att på vägen komma andra emot som man kan älska lika mycket? Inte för att jag älskar denna man,. men nog känner jag mig smickrad av honom.
Kanske det är vardagen med småbarn, hushåll etc. som gör att man tappar bort den andra lite i förhållandet. Jag som nu ännu är hemma har väl ett större behov att bli uppmärksammad för jag få inte tillräckligt med social stimulans. Vilken psykologisk mening. Det jag menar är väl att hemma så snurrar sakerna kring annat än ens egen navel. Och sen plötsligt så träffar man en ny människa som inte vet något om ens liv, ens bakgrund utan bara ser en, som man representeras just då. Så visst är det smickrande om någon ser en för kvinna, och inte bara mamma eller hustru?
Tror jag skall sätta detta möte in i lådan "fina minnen" och plocka fram det när jag behöver bosta upp mitt självförtroende. Då skall jag tänka på honom som flörtade över brasan och sa att: - Olet ihana... Kanske våra vägar möts igen nån dag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar