En sorglig morgon...

Hade idag tänkt skriva en text om min kursdag i nästa vecka, hur skönt och roligt det skall bli att få rå om sig själv en dag i Helsingfors... Men så öppna jag FB, jo man måste ju hålla sig uppdaterad med vad som händer ute i världen när man är hemma. Och till min stora sorg såg jag att en av mina gamla kolleger hade dött. Obegripligt. Han var inte ens gammal, lite på 40 år. Vet inte vad som hänt, sjukdom, olycka eller vad det är, men man tar sig nog en funderare när sånt händer.

Återigen så påminns man om att man är ju faktiskt inte evig på denna jord. Och hur viktigt det egentligen är att leva som man själv vill göra på ett sätt som gör en lycklig. För du får aldrig leva om ditt liv. Så välj dina stigar i livet själv och låt ingen annan leva dem.

Tisdag....

Vad skulle man hitta på idag? Visst finns det väl en hel del att göra, men jag har försjunkit mig i en deckare, Mari Jungstedt Den döende dandyn. Och oj vad jag har svårt att lägga den ifrån mig ;) Jag är en riktig bokmal... Har en bokhylla med 100 tal böcker och får smått panik om det inte finns minst 10 olästa böcker att ta till. Jag slukar allt, deckare, skönlitteratur, fakta böcker, sanna livsöden, ja allt....

Att läsa en bok kan vara så befriande, att få sjunka in i intrigen, man ser bilderna i huvudet hur scenerna utspelar sig. L är också en sann bokmal, hon älskar när man läser högt för henne. Just nu är väl Lasse & Maja böckerna dom som gäller. Min man sen igen läser aldrig en bok. Han har inte ro att sätta sig ner med en och F är så liten ännu att man inte vet om hon kommer att ha böcker som intresse eller inte.

Jag läser aldrig om mina böcker. Så min bokhylla innehåller en gång lästa böcker, dom är som nya ju. Värda säkert en förmögenhet men jag har så svårt att skiljas från dom. Kan bara inte tänka mig att sälja dom, dom är som mina bebisar ;) Sen finns det vissa böcker som jag kommer ihåg som jag läst för många många år sen. En som ploppar upp är Betty Mahmmodys Inte utan min dotter. Var väl en 15 år när jag läser den och den har nog berört mig så djupt att den sitter ännu i ryggmärgen....

Så kanske denna dag går åt till att krypa ner i fåtöljen framför brasan med en mugg glögg och resten av Maris deckare ;) ...

Sovmorgon i familjen

Ja, de tänkte jag att min familj skulle kunna ha idag när jag själv vaknade 06.15 och var klarvaken. Tänkte att nu smyger jag upp, kokar kaffe, sätter eld i spisen och tar min kaffe kopp samt morgontidningen med mig och sätter mig framför den sprakande brasan. Det skulle vara skönt, tyst, äntligen skulle jag få en liten liten siund för mig själv.... Just det, 06.45 vakna de F, vår minsting och hon hade nog minsann sovit färdigt då. Kl. 07.00 kom L störstingen och hade sovit färdigt. Så visst, nog hann jag väl sitta 10 minuter i lugn och ro och njuta av mitt kaffe och tidningen.. ;) Nå, det är väl så som livet med familj är...

Jag har alltid varit mer av en morgon människa än en kvälls människa. Jag är först uppe på morgnarna för det mesta här hemma, jag är den som är först på jobbet, jag är den som kan sätta igång med storstädning kl 7 på morgonen. Men när klockan närmar sig 8 på kvällen då är jag däckad och skulle kunna gå och lägga mig tillsamman med flickorna. Min man är helt tvärtom, han sover gärna länge på morgnarna, och vakar på kvällar och nätter. Av flickorna är nog F och påminner mest om mig medan L är som sin pappa.

På tal om olika personligheter. Våra flickor liknar utseendemässigt varandra hemskt mycket. Men till sättet är dom helt olika. L är den som har kortare stubin, inga nerver eller tålamod, allt skall hända genast, heti, nu. Men F hon har ingen brådska på det viset, hon kan nog vänta lite, hon har också alltid varit mycket mer självständig än L, leker för sig själv i timtal på golvet och är verkligen ingen famn bebis. L har än idag svårt att själv hitta på något att göra, men sen när hon väl börjar pyssla så kan hon nog hålla på med det i timtal. Så det skall bli roligt att se vad flickorna växer upp till och vilka liv dom väljer.

Kan man älska flera på en gång?

Jag träffade för en tid sedan en man som jag helt enkelt inte får bort från mitt huvud. Patetiskt, jag vet... En varm kram och komplimanger var det han gav mig men skulle så gärna gett mycket mer. Det här har satt griller i huvudet på mig. Jag älskar min man och vi har det bra ihop. Men ändå kan jag inte sluta grubbla och fundera på om det verkligen går att gå genom livet så att man bara älskar en människa. Eller kommer det att på vägen komma andra emot som man kan älska lika mycket? Inte för att jag älskar denna man,. men nog känner jag mig smickrad av honom.

Kanske det är vardagen med småbarn, hushåll etc. som gör att man tappar bort den andra lite i förhållandet. Jag som nu ännu är hemma har väl ett större behov att bli uppmärksammad för jag få inte tillräckligt med social stimulans. Vilken psykologisk mening. Det jag menar är väl att hemma så snurrar sakerna kring annat än ens egen navel. Och sen plötsligt så träffar man en ny människa som inte vet något om ens liv, ens bakgrund utan bara ser en, som man representeras just då. Så visst är det smickrande om någon ser en för kvinna, och inte bara mamma eller hustru?

Tror jag skall sätta detta möte in i lådan "fina minnen" och plocka fram det när jag behöver bosta upp mitt självförtroende. Då skall jag tänka på honom som flörtade över brasan och sa att: - Olet ihana... Kanske våra vägar möts igen nån dag :)

Allt var lättare förr...

Eller var det så? Kanske man bara tycker att livet var lättare som 20-åring. Jag var studerande, sambo, inga barn, mindre ansvar så visst var det väl på ett vis eventuellt lite lättare. Men nog hade man väl då också sina funderingar och bekymmer, bekymmer som jag nu förträngt.

Dom här tankarna kom till mig när jag idag pratade med en annan mamma som är arbetssökande. Hon har inte jobbat på 3 år och söker nu jobb. Och hon sa det som ingen annan mamma vågat säga högt: - Att i många fall skulle det vara lättare att hitta ett jobb om man inte hade barnen att tänka på. Och visst får man ju begränsa sitt liv till en stor del pga. barnen. Det är en fördelar och nackdelar med allt här i livet ;) För nog hämtar barnen oss både glädjeämnen och bekymmer. Som småbarnsförälder är det väl små bekymmer jämfört med tonåringar. I många fall är det nog en himla tur att vi inte kan se framåt i tiden utan får ta dagen som den kommer.

Vad gjorde man innan barnen föddes då? Jag har aldrig varit någon festprisse så det gjorde jag i alla fall inte. Jo, jag jobbade, som bäst eller värst hade jag 2 jobb på sidan av studierna, det var väl det jag gjorde + var på gymmet 2-3 ggr / vecka. Men saknar jag detta då? Jo, ibland, ångrar inte mina barn, det är inte det jag påstår. Jag saknar mera min frihet att komma och gå som jag ville.

Men min tid kommer väl, har ju fått barn som ung så när jag är 40 + så är det väl min tur att leva livet igen ;) Vi får göra det bästa av livet under tiden och leva i nuet, njuta för visst kan bara vara ljuvliga också, mina i alla fall ;)



 

Jobb

Vaknade inatt, sov för den delen väldigt dåligt. Kanske för att vi hade en av flickorna med i sängen. När och hur hon kommit dit har jag ingen aning om, men sparkades, det gjorde hon. Låg vaken vad som kändes som en evighet, men inte var det säkert mera än en timme... Och då slog det mig, om 5 veckor skall jag tillbaka på jobb. Har varit hemma 1 år och 2 månader, och plötsligt så skall man tillbaka.

Blodet rusade genom kroppen på mig och jag blev klarvaken. Alltså, 5 veckor, det är ju ingenting. Julen och allt framför så tiden kommer att gå jättesnabbt ju. Det skall bli kul att fara på jobb, saknar det vuxna sociala livet, saknar att få använda hjärnan ;) Har blivit enormt förslöad den senaste tiden här hemma känns det som. Jag får inte riktigt något gjort, skjuter allt framför mig. Det hinner man ju med imorgon tänker jag alltid, och så bara blir allting...

Men nu, nej nu måste jag ju verkligen börja ta itu med allting. Städa upp gården som jag tänkt så länge, skulle ju vara bra att få in cyklar och sånt innan snön kommer, förbereda julen, fixa färdigt det sista i lillans rum så hon får flytta in... Alltså det finns ju nog massor massor mer som skall göras, men jag har förträngt det för det är så tråkigt att göra det, eller så har jag blivit slö och lat, usch....

Idag är det nu i alla fall dags att ta itu med någonting, det lovar jag....

Kära dagbok...

Eller hur var det som man i tiderna som 7-åring började skriva? Den här bloggen kommer att vara min dagbok som 30 åring, mitt i livet, mamma till 2 barn. Bloggen kommer att handla om mina innersta tankar, min oro, mina glädjeämnen ja allt som snurrar i huvudet på en.

Jag känner att det helt enkelt är dags att samla ner allt på ett ställe. Jag skulle väl lika gärna kunnat köpt en riktig dagbok och skrivit ner mina tankar, men det vill inte bli av. Försökte med det för en 5 år sedan när jag var mitt i min 30-års livskris... Och visst, jag skrev några rader varje kväll i nån månads tid, men sen bara blev det. Jag har en del tankar som jag inte vill dela med min familj, min man, mina barn, men som jag ändå behöver ventilera ut. Och här kommer min blogg väl till pass. Känns skönt att få vara lite anonym men ändå öppen.

Så välkommen att läsa om mig och mitt liv, lämna gärna en rad som hälsning ;)