söndag 18 december 2011

En härlig weekend...

Har firat helgen tillsammans med en av de käraste människorna i min omgivning, med min man på tumis :) Måste säga att vi hade det helt otroligt skönt och trevligt i varandras sällskap. Och nog är det ju viktigt att man klarar av att släppa vardagen och bara umgås med varandra utan stress och vardagsbekymmer. Och tack Popeda för en helt underbar konsert, sällan har man varit på en sån plats där fiilisen varit sååååå god alltså...

Men annars, i förra veckan på torsdagen opererade jag ut en visdomstand, så nu har jag visdomen i en lite påse. Efter att jag fått båda flickorna har jag även fått 2 visdomständer och båda har jag fått riva ut, dom ryms helt enkelt inte. Nog är naturen intressant som har kommit på ett sådant fenomen att man skall få tänder, när man är fyllda 30 år... Och jo, nu efteråt känns det nog att dom tagit bort den, dom var tvungna att borra i benet för att få ut den, de var så trångt :( Månne inte värken ger sig till julen, hoppas jag. Annars är detta en bra bantningskur när man bara kan tugga på ena sidan och äta små små bitar.

Nu senast denna vecka är det väl dags att förbereda inför julen. Skall laga potatislåda så ingredienser måste inhandlas, städa, ta in granen, packa julklappar, gå på lite glögg visiter, så program finns det nog ;) Men om den där rätta julkänslan skulle vilja infinna sig, hallå var är du???

onsdag 14 december 2011

1 år...

Nämen, glömde helt att nämna att igår hade vi 1 års kalas. Vår lilla tjej F är 1 år nu och ingen liten bebis mera... Erkänner, hela dagen igår satt jag och tänkte på hur förlossningen varit. Varje gång jag såg på klockan tänkte jag att nu var jag ungefär i det och det skedet. Det är samma sak när L fyller år. Man glömmer det aldrig, det är en av de dagar i livet som livet förändras helt och ställs på huvudet, men på ett underbart sätt....

Förbjudna tankar...

Ibland när tankarna irrar iväg för mig och jag försjunker in i dagdrömmerier så kommer jag in på mannen som jag träffade för en tid sedan. Jag kan än i denna dag känna mig så oerhört smickrad av honom och hans sätt att se på en att det känns som om jag skulle vara inne på ett förbjudet området. Absolut inget har hänt, jo en kram, men det klassar jag inte som någon sorts otrogenhet. Jag känner mig upplyft, speciell på något sätt. Det intressanta är att en människa som man inte har någon djupare kontakt med utan en som man träffat i några timmar kan få en att känna såhär...

Det är definitivt bra för mitt ego och självförtroende. Plötsligt såg man sig själv med helt andra ögon i spegeln. I ett äktenskap, så är det ju ganska lätt att man faller in i en slentrian, livet går från dag till dag. Man glömmer bort passionen. Man är småbarns föräldrar, man är mamma och pappa och innan man känner sig bekväm i den rollen så hinner det hända mycket.

Men är det sen så fel att vara förtjust i någon fast man lever i ett förhållande? Är det fel att ha lite förbjudna tankar om en annan man om man sen inte för tankarna till handling? Det piggar ju bara upp förhållandet tycker jag. Jag är mer intresserad av min man och jag känner mig vacker och sexig. Så det kan väl aldrig vara fel, i mitt fall har det definitivt gett ett uppsving i förhållandet. Så jag tror att jag kommer att njuta av denna känsla och låsa in tankarna i ett eget rum i hjärtat. För tänka det måste man väl nog få ;)

söndag 11 december 2011

Julklappar, klappar och presenter...

Dom är KÖPTA!!!!! Tjohoo... Va skönt att ha det ur världen. Nu är det ju bara att packa dem och sen dela ut dem. Men nog blev det i år igen dyrt, suck... Nå julen är ju en gång i året och midsommar varje år så vi överlever ;)

Jag är lite smått avundsjuk på dom som kan pyssla ihop sina klappar själva. Ifjol fick mina flickor helt ljuvliga kläder och strumpor av min väninna som hon själv sytt och stickat. Åt mig hade hon lagat en genomskinlig burk med torra ingredienser i som man kunde backa CowGirl cookies av... Alltså helt superbt ju. Jag är så imponerad av henne. Hon har förresten en egen blogg där hon lägger upp sina egna verk: http://alimamansekametelisoppa.blogspot.com/

Bloggen är på finska men hon har ju så fina bilder där...

Jag tycker det var ganska svårt att hitta klappar till L och F som var någorlunda lika värda. Ls klappar kosta nog en hel del mera än Fs. Vi köper dessutom bara 1 klapp per man åt flickorna så. Nå jag tror inte att flickorna reflekterar över det prismässiga värdet men jag som mamma känner att det är orättvist när den ena flickans klapp kostar 50 eur och den andra flickans 30 eur. Ilandsdilemma...

Men vet ni jag fick en helt underbar present av min syster i veckan. Vi köper inte klappar åt varandra utan satsar på födelsedagspresenter istället. Vi har båda barn så vi öser klappar över dem. Men i alla fall hade jag på torsdagen ett enormt paket här hemma och väntade på mig. Öppnade det och hittade ett kort där det stod tidiga gratulationer på min och makens födelsedag, fyller i februari. Och i paketet fanns en Dolce Gusto kaffemaskin, alltså WOW. Jag bara älskar denna present och min syrra för att hon skickade mig den... Alltså hur gullig får man vara?! Testade hennes Dolce Gusto i somras när jag var på besök och blev helt överförtjust i den. Hon tänkte att hon skulle köpa en åt mig och skicka den åt mig före jag nu börjar jobba att jag kan få börja min dag med att avnjuta en Cappucino... Kan dagen börja bättre?!

fredag 9 december 2011

Att orka...

Att orka, hur orkar man egentligen med allt. Ibland känns familjelivet helt övermäktigt... Hur orkar man städa, hålla ordning hemma, byka, laga mat, vara social, förbereda julen, pyssla med barnen? Just nu känns allt så jobbigt. Jag orkar verkligen inte ta itu med något. Och hur skall vårt hushåll se ut när man börjar jobba, och sen så borde man ju orka ta itu med allt efter jobb ju.

Men en sak är i alla fall helt klar och det är att jag saknar mitt jobb, jag är ingen hemma mamma. Kanske det är därför som det tar så emot att göra något här hemma. Jag är sur och tvär, jag retar mig på allt och alla... Jag fräser jag känner mig som en jätte hemsk människa... Det är väl bara att inse att jag behöver mitt jobb och mitt sociala liv som jag har utanför familjen för att må bra...

3 veckor kvar sen börjar det...

tisdag 6 december 2011

Visst är elden ett rogivande element? Jag sitter ofta framför brasan, vi har en öppen spis med insats som har en glaslucka, så man kan se elden hela tiden. Det är varmt och skönt och så lätt att bli sittande och stirra in i lågorna. Tankarna virvlar runt i huvudet på en och för det mesta låter jag dom flyga fritt. En perfekt plats att sitta och läsa på medan värmen sprider sig i kroppen.

Dethär kunde man ägna sig åt igår då det var självständighetsdag. Lagade en god middag, älgstek, drack ett glas vin, satt framför brasan och läste, var ut en sväng med familjen i det härliga vädret. Vi fick vår första snö igår i södra Finland. Det var magiskt, och precis så som  december skall vara.... Sen kl 19 var det dags att bänka sig framför teven och titta på balen, samma sak varje år. Tradition ;)

Idag får vi njuta av en vanlig onsdag, festligheterna är festade. Skall snart väcka L och sen blir det morgonrumba, morgonmål, kläder, tänder skall borstas... Och L är så morgontrött att inget vill funka, helst sätter hon sig framför brasan och stirrar in i den... Sådan mor sådan dotter ;)

torsdag 1 december 2011

Internet - en bra eller dålig sak?

Ibland får jag känslan av att folk blir allt mer osjälvständiga, att folk inte kan tänka själv. Jag surfar ofta in på olika diskussionsforum och blir otroligt överraskad över vilka trådar där finns. Rör mig mest på svenska sidor, så vet inte om detta är ett utpräglat svenskt beteende eller är vi finländare likadana?

Man skriver om otrohet, om relationsproblem överlag, barnlöshet, tvister om var barn skall bo, barnskötsel, ja allt. Och till allt skall man ha andra anonyma människors åsikter. Svaren i alla trådar om relationsproblem är att man skall lämna partnern för man är värd så mycket bättre. Är det bara jag som reflekterar över att man ju faktiskt är 2 i ett förhållande och att historien alltid har 2 sidor, i trådarna få man ju bara den ena partens åsikter. Pratar folk inte med varandra mera? Allting skall lösas med andra människors hjälp och alla är hobby psykologer.

Var och varannan människa i trådarna lider av social fobi. Jaha, vad är nu det sen då? Klart man lider av social fobi om man bara lever sitt liv genom internet. Då behöver du ju inte möta folök utan kan gömma dig bakom ett anonymt nick på nätet. I princip kan du ju leva instängd med bara en dator långa tider och ändå uträtta allt du behöver. Beställa hem mat, kläder etc. Sköta bankärenden och andra myndighetsärenden via datorn ja man kan ju nästan gå till doktorn på nätet också. Så skulle nu inte folk få social fobi, som nu väl för klassades som blyghet, om dom inte måste umgås med folk i vardagen.

Så gott folk, hur skulle det vara om vi började tänka lite mer självständigt igen, löste våra egna problem, hade egna åsikter och gav oss iväg ut bland folk för att sköta ärenden. Hälsosammare tror jag.. Världen är inte så svart vit som den beskrivs på nätet....

tisdag 29 november 2011

En sorglig morgon...

Hade idag tänkt skriva en text om min kursdag i nästa vecka, hur skönt och roligt det skall bli att få rå om sig själv en dag i Helsingfors... Men så öppna jag FB, jo man måste ju hålla sig uppdaterad med vad som händer ute i världen när man är hemma. Och till min stora sorg såg jag att en av mina gamla kolleger hade dött. Obegripligt. Han var inte ens gammal, lite på 40 år. Vet inte vad som hänt, sjukdom, olycka eller vad det är, men man tar sig nog en funderare när sånt händer.

Återigen så påminns man om att man är ju faktiskt inte evig på denna jord. Och hur viktigt det egentligen är att leva som man själv vill göra på ett sätt som gör en lycklig. För du får aldrig leva om ditt liv. Så välj dina stigar i livet själv och låt ingen annan leva dem.

måndag 28 november 2011

Tisdag....

Vad skulle man hitta på idag? Visst finns det väl en hel del att göra, men jag har försjunkit mig i en deckare, Mari Jungstedt Den döende dandyn. Och oj vad jag har svårt att lägga den ifrån mig ;) Jag är en riktig bokmal... Har en bokhylla med 100 tal böcker och får smått panik om det inte finns minst 10 olästa böcker att ta till. Jag slukar allt, deckare, skönlitteratur, fakta böcker, sanna livsöden, ja allt....

Att läsa en bok kan vara så befriande, att få sjunka in i intrigen, man ser bilderna i huvudet hur scenerna utspelar sig. L är också en sann bokmal, hon älskar när man läser högt för henne. Just nu är väl Lasse & Maja böckerna dom som gäller. Min man sen igen läser aldrig en bok. Han har inte ro att sätta sig ner med en och F är så liten ännu att man inte vet om hon kommer att ha böcker som intresse eller inte.

Jag läser aldrig om mina böcker. Så min bokhylla innehåller en gång lästa böcker, dom är som nya ju. Värda säkert en förmögenhet men jag har så svårt att skiljas från dom. Kan bara inte tänka mig att sälja dom, dom är som mina bebisar ;) Sen finns det vissa böcker som jag kommer ihåg som jag läst för många många år sen. En som ploppar upp är Betty Mahmmodys Inte utan min dotter. Var väl en 15 år när jag läser den och den har nog berört mig så djupt att den sitter ännu i ryggmärgen....

Så kanske denna dag går åt till att krypa ner i fåtöljen framför brasan med en mugg glögg och resten av Maris deckare ;) ...

lördag 26 november 2011

Sovmorgon i familjen

Ja, de tänkte jag att min familj skulle kunna ha idag när jag själv vaknade 06.15 och var klarvaken. Tänkte att nu smyger jag upp, kokar kaffe, sätter eld i spisen och tar min kaffe kopp samt morgontidningen med mig och sätter mig framför den sprakande brasan. Det skulle vara skönt, tyst, äntligen skulle jag få en liten liten siund för mig själv.... Just det, 06.45 vakna de F, vår minsting och hon hade nog minsann sovit färdigt då. Kl. 07.00 kom L störstingen och hade sovit färdigt. Så visst, nog hann jag väl sitta 10 minuter i lugn och ro och njuta av mitt kaffe och tidningen.. ;) Nå, det är väl så som livet med familj är...

Jag har alltid varit mer av en morgon människa än en kvälls människa. Jag är först uppe på morgnarna för det mesta här hemma, jag är den som är först på jobbet, jag är den som kan sätta igång med storstädning kl 7 på morgonen. Men när klockan närmar sig 8 på kvällen då är jag däckad och skulle kunna gå och lägga mig tillsamman med flickorna. Min man är helt tvärtom, han sover gärna länge på morgnarna, och vakar på kvällar och nätter. Av flickorna är nog F och påminner mest om mig medan L är som sin pappa.

På tal om olika personligheter. Våra flickor liknar utseendemässigt varandra hemskt mycket. Men till sättet är dom helt olika. L är den som har kortare stubin, inga nerver eller tålamod, allt skall hända genast, heti, nu. Men F hon har ingen brådska på det viset, hon kan nog vänta lite, hon har också alltid varit mycket mer självständig än L, leker för sig själv i timtal på golvet och är verkligen ingen famn bebis. L har än idag svårt att själv hitta på något att göra, men sen när hon väl börjar pyssla så kan hon nog hålla på med det i timtal. Så det skall bli roligt att se vad flickorna växer upp till och vilka liv dom väljer.

onsdag 23 november 2011

Kan man älska flera på en gång?

Jag träffade för en tid sedan en man som jag helt enkelt inte får bort från mitt huvud. Patetiskt, jag vet... En varm kram och komplimanger var det han gav mig men skulle så gärna gett mycket mer. Det här har satt griller i huvudet på mig. Jag älskar min man och vi har det bra ihop. Men ändå kan jag inte sluta grubbla och fundera på om det verkligen går att gå genom livet så att man bara älskar en människa. Eller kommer det att på vägen komma andra emot som man kan älska lika mycket? Inte för att jag älskar denna man,. men nog känner jag mig smickrad av honom.

Kanske det är vardagen med småbarn, hushåll etc. som gör att man tappar bort den andra lite i förhållandet. Jag som nu ännu är hemma har väl ett större behov att bli uppmärksammad för jag få inte tillräckligt med social stimulans. Vilken psykologisk mening. Det jag menar är väl att hemma så snurrar sakerna kring annat än ens egen navel. Och sen plötsligt så träffar man en ny människa som inte vet något om ens liv, ens bakgrund utan bara ser en, som man representeras just då. Så visst är det smickrande om någon ser en för kvinna, och inte bara mamma eller hustru?

Tror jag skall sätta detta möte in i lådan "fina minnen" och plocka fram det när jag behöver bosta upp mitt självförtroende. Då skall jag tänka på honom som flörtade över brasan och sa att: - Olet ihana... Kanske våra vägar möts igen nån dag :)

Allt var lättare förr...

Eller var det så? Kanske man bara tycker att livet var lättare som 20-åring. Jag var studerande, sambo, inga barn, mindre ansvar så visst var det väl på ett vis eventuellt lite lättare. Men nog hade man väl då också sina funderingar och bekymmer, bekymmer som jag nu förträngt.

Dom här tankarna kom till mig när jag idag pratade med en annan mamma som är arbetssökande. Hon har inte jobbat på 3 år och söker nu jobb. Och hon sa det som ingen annan mamma vågat säga högt: - Att i många fall skulle det vara lättare att hitta ett jobb om man inte hade barnen att tänka på. Och visst får man ju begränsa sitt liv till en stor del pga. barnen. Det är en fördelar och nackdelar med allt här i livet ;) För nog hämtar barnen oss både glädjeämnen och bekymmer. Som småbarnsförälder är det väl små bekymmer jämfört med tonåringar. I många fall är det nog en himla tur att vi inte kan se framåt i tiden utan får ta dagen som den kommer.

Vad gjorde man innan barnen föddes då? Jag har aldrig varit någon festprisse så det gjorde jag i alla fall inte. Jo, jag jobbade, som bäst eller värst hade jag 2 jobb på sidan av studierna, det var väl det jag gjorde + var på gymmet 2-3 ggr / vecka. Men saknar jag detta då? Jo, ibland, ångrar inte mina barn, det är inte det jag påstår. Jag saknar mera min frihet att komma och gå som jag ville.

Men min tid kommer väl, har ju fått barn som ung så när jag är 40 + så är det väl min tur att leva livet igen ;) Vi får göra det bästa av livet under tiden och leva i nuet, njuta för visst kan bara vara ljuvliga också, mina i alla fall ;)



 

måndag 21 november 2011

Jobb

Vaknade inatt, sov för den delen väldigt dåligt. Kanske för att vi hade en av flickorna med i sängen. När och hur hon kommit dit har jag ingen aning om, men sparkades, det gjorde hon. Låg vaken vad som kändes som en evighet, men inte var det säkert mera än en timme... Och då slog det mig, om 5 veckor skall jag tillbaka på jobb. Har varit hemma 1 år och 2 månader, och plötsligt så skall man tillbaka.

Blodet rusade genom kroppen på mig och jag blev klarvaken. Alltså, 5 veckor, det är ju ingenting. Julen och allt framför så tiden kommer att gå jättesnabbt ju. Det skall bli kul att fara på jobb, saknar det vuxna sociala livet, saknar att få använda hjärnan ;) Har blivit enormt förslöad den senaste tiden här hemma känns det som. Jag får inte riktigt något gjort, skjuter allt framför mig. Det hinner man ju med imorgon tänker jag alltid, och så bara blir allting...

Men nu, nej nu måste jag ju verkligen börja ta itu med allting. Städa upp gården som jag tänkt så länge, skulle ju vara bra att få in cyklar och sånt innan snön kommer, förbereda julen, fixa färdigt det sista i lillans rum så hon får flytta in... Alltså det finns ju nog massor massor mer som skall göras, men jag har förträngt det för det är så tråkigt att göra det, eller så har jag blivit slö och lat, usch....

Idag är det nu i alla fall dags att ta itu med någonting, det lovar jag....

Kära dagbok...

Eller hur var det som man i tiderna som 7-åring började skriva? Den här bloggen kommer att vara min dagbok som 30 åring, mitt i livet, mamma till 2 barn. Bloggen kommer att handla om mina innersta tankar, min oro, mina glädjeämnen ja allt som snurrar i huvudet på en.

Jag känner att det helt enkelt är dags att samla ner allt på ett ställe. Jag skulle väl lika gärna kunnat köpt en riktig dagbok och skrivit ner mina tankar, men det vill inte bli av. Försökte med det för en 5 år sedan när jag var mitt i min 30-års livskris... Och visst, jag skrev några rader varje kväll i nån månads tid, men sen bara blev det. Jag har en del tankar som jag inte vill dela med min familj, min man, mina barn, men som jag ändå behöver ventilera ut. Och här kommer min blogg väl till pass. Känns skönt att få vara lite anonym men ändå öppen.

Så välkommen att läsa om mig och mitt liv, lämna gärna en rad som hälsning ;)